Ofta känner jag att jag hatar dig Mikael. Du har sårat mig så otroligt hårt och du har gett mig så mycket lidande som jag egentligen inte förtjänar. Ditt barn är ännu ofött men du har redan kallat det för skräp. Inget barn förtjänar att bli behandlad så utav sin far, det borde du ha förståelse för och du borde vara vuxen nog att se vilket misstag du begått. Du borde vara mogen nog att tänka efter och inse att du gjort fel och det finns ett skäl till varför du inte får ha vårdnaden för ditt eget barn. Det är inte jag som har bestämt det men jag har däremot samtyckt till det.
Jag var bara sjutton år när jag blev gravid och jag var så osäker på om jag verkligen skulle klara det. Det är något jag vill berätta för folk, att jag inte bara blev gravid och behöll det utan gick runt och tänkte i flera veckor och pratade med min mamma och med andra människor om det innan jag bestämde mig. Jag bestämde för att behålla barnet då du sa att du så gärna ville ha det, du ville inget hellre än att vi skulle ha ett barn tillsammans och vi skulle klara det du och jag. Jag trodde blint på dina ord och jag ångrar det idag. Jag tror knappast jag är redo för ett barn egentligen, jag betvivlar mina kunskaper och mina känslor. Folk säger till mig att jag kommer bli en jättebra mamma men jag tror inte det själv. Jag är fortfarande väldigt ung och det finns så många saker jag skulle vilja göra med mitt liv som jag inte får chansen till. Kommer det få mig att må dåligt eller kommer jag kunna avstå från allt jag skulle vilja göra?  Jag har  haft så många drömmar och tankar om hur livet ska vara och se ut, du har krossat alla mina drömmar och jag kommer inte kunna förlåta dig för det. Det finns mycket jag vill säga till dig men samtidigt vill jag inte säga ett ord till dig. Jag anser inte att varken jag, eller kotten, har med dig att göra. Varför ska vi söka upp dig och ta kontakt med dig när vi redan vet att du kan lämna oss när du vill? Att du sviker oss utan att känna någon skuld för det alls? Jag tänker inte återuppleva det och när den smärtan du åsamkat mig vill jag inte ens önska min värsta fiende, än mindre mitt barn! Denna ständigt pågående smärta, jag önskar att du fick se hur ont jag har både fysiskt och psykiskt tack vare dig, din idiot, och att du inser vad det är du gjort och hur dåligt du har behandlat oss. Men som jag sa, samtidigt vill jag inte träffa dig och jag vill inte att du tittar på mig.

Senaste besöket hos min barnmorska resulterade som vanligt inte i något särskilt. Min mamma var där, även en sköterska från barnavårdcentralen och en socionom från spädbarnsverksamheten. Hon finns till som ett stöd, gör hembesök och man får prata av sig om bekymmer eller om framsteg vilket är extra viktigt som ensamstående mamma. Enligt dem, alltså. Kanske behövs hon, kanske inte. De ville ta tag i boendesituationen då jag är i vecka trettionio och fortfarande hemlös. Jag ansökte tre gånger hos de lokala bostadsförmedlarna och fick avslag alla tre gånger. Därefter hörde jag av mig till en annan förmedling tre mil härifrån och fick genast en lägenhet men det duger inte för mina föräldrar eller för personerna som ska arbeta med mig. Istället för att glädjas åt framgången så begraver de mig i nya bekymmer, att det ligger för långt härifrån, att jag kommer ångra mig, att det inte är bra nog. Nu är jag vuxen, jag är arton år och kan bestämma själv men inte vill jag heller lämna det som betyder något för mig. Jag vill ha min familj, jag behöver min familj och jag vill inte förlora dem. Lättare sagt än gjort.
Barnmorskan såg nog hur sårad och ledsen jag kände mig men det spelade ingen roll. Jag måste snällt sitta och vänta på ett fjärde avslag ifrån de lokala bostadsförmedlarna. Jag har inte tålamodet till det, jag tror knappast barnet har det heller. Vilken dag som helst vill han eller hon komma ut och jag kan inte föda honom eller henne på gatan. Varför är det inte förståerligt? Varför får jag inte ta de chanserna som finns, som faktiskt kommer? Det finns en lägenhet tre mil härifrån som väntar på mig, jag kan ta den men i samma veva förlorar jag de enda som ger mig den stöttning och den hjälp jag behöver, mina föräldrar. Därför vågar jag inte...

Barnmorskan ler mot mig och säger att jag kommer bli en bra mamma men jag kan inte låta bli att titta ner på mina korslagda ärrade armar och känna att jag är totalt jävla misslyckad och jag kommer verkligen inte bli en bra mamma. Jag kommer för alltid vara en ledsen och patetisk människa som inte orkar kämpa tillräckligt. Lena bara skakar på huvudet och tycker det är dumheter, hon vet vad jag tittar på. Men jag känner verkligen hur all sorg och all ilska sliter  energin ur kroppen på mig, jag kommer aldrig orka med det här, jag kommer aldrig orka ta hand om någon mer när jag inte klarar att ta hand om mig själv. Allt jag önskar är att någon ska komma och berättar för mig hur otroligt bra jag är och krama om mig och säga att allt ordnar sig, men också kunna visa att allt ordnar sig, att det ordnar sig nu. Jag kan inte sitta här och höra att allt ska bli bra någongång i framtiden om jag bara kämpar vidare. Det är bara ord som folk använder sig uttav för att jag ska se det mer positivt och för att jag ska se framåt men hur ska man kunna se framåt när man vet att min situation är oförändrad och så länge jag är oförändrad så är hela situationen oförändrad. Jag är fortfarande samma ensamma mamma som går på socialbidrag och jag får inte någon lägenhet om jag går på socialbidrag fastän jag har en borgenär. Det har de redan sagt till mig tre gånger, varför skulle de helt plötsligt ändra sig på fjärde försöket och hur stor är chansen att jag får en lägenhet klar inom en vecka? Hur kan samhället inte vilja hjälpa till?
Jag har satt mig i denna otröstliga situation själv men jag visar också ett engagemang till att ta mig ur den och göra allt bra men ändå är de inte beredda att hjälpa till. Mitt sista möte med socialen hölls för över en vecka sedan. Det tog bara en vecka och ett par dagar tills de var inkopplade igen och man får höra att man inte borde stressa upp sig över situationen. Jag kämpar och kämpar och anser inte att jag borde behöva kämpa mer nu. Jag har kämpat oavbrutet genom hela graviditeten och det räcker med att någon ringer på dörren hos min pappa så jag måste ta mig ut och öppna den, så känner jag mig helt slut i hela kroppen och gråter i timmar av tröttheten som verkligen slagit klorna i mig. Maktlöshet och trötthet är det enda jag känner, det finns ingen glädje inför att få ett barn, det finns ingen glädje över att jag ska få någon att älska och jag kan inte tycka att det på något som helst sätt och vis är mysigt att vara gravid och tjock. Borde inte någon reagera på att det är fel? Borde inte någon reagera på att jag känner en ångest över mamma-rollen och borde inte någon hjälpa mig lösa det? Jag löser det gärna själv om någon bara berättar för mig vad jag har för rättigheter.
Socialen, och även barnavårdcentralen påpekar gärna och ofta om hur viktigt det är att be om hjälp så att man får hjälpen men jag har lärt mig att hur mycket man än ber om hjälp så får man inte annat än en ryggtavla vänd mot sig. Det finns inga utsträckta, förstående händer som sträcker ut sig mot mig för att visa att det finns hjälp att få. Hoppet tar slut och vemodigheten tar över. Jag vill helt enkelt inte bli mamma längre och det är hemskt att gå ur duschen på morgonen och fundera på om man kanske kan arbeta jättehårt så moderkakan lossnar så att barnet avlider, eller vad man har hemma så man kan ta livet av sig. Det känns som att döden är enda vägen ut ur det här helvetet.
Att man ska behöva tänka så som en blivande mamma är för mig helt sjukt och oförstående men det är vanliga tankar, tankar man skäms över, tankar man liksom inte vill tänka. Man vill att allt ska ordna sig men man är inte kapabel till att göra det och är man mot alla odds kapabel till att göra det finns det alltid en hake med det och jag är inte redo att ta steget bort från den lilla trygghet jag har. Jag vill ha den tryggheten kvar, det lilla som finns och den enda livlinan jag har kvar kan jag bara inte släppa. Stundtals tänker jag att jag klarat mig såhär långt så varför klarar jag mig inte längre? Men jag orkar inte längre. Någonstans tar vägen slut och ger man sig ut i skogen, i träsket och bland alla träd och växter och farliga djur vet man inte hur det slutar. Det vet man inte nu heller. Döden är den enda vägen ut.

- Du kanske är gravid? Sa Mikael till mig när jag klagade över att det var så jobbigt att äta frukost. Men det var juli, rötmånad och det kan väl inte bara vara jag som är känslig för rötmånadens varma morgnar och oset av bakterier som slog en i ansiktet varje morgon? Nej jag trodde inte att jag var gravid, ändå lät jag honom gå och köpa ett graviditetstest. Jag kunde knappt hålla mig inför nästa morgon, jag ville kolla med en gång! Var det en längtan eller ett fasande över vad som komma skulle? På morgonen vaknade jag såklart jättelycklig över att jag var kissnödig och inom bara några sekunder visade graviditetstestet ett plus. Första tanken som slog mig var att det inte skulle gå så fort, att det var något fel med den. Samtidigt var det någonting inom mig som sa att det var så det var. Jag hade ett litet embryo som låg och växte i min mage. Mitt och Mikaels barn. Ett barn! Både glädjen och tvivlet slog mig i ansiktet på en och samma gång. Skulle jag vara en bra mamma? Skulle han vara en bra pappa? Skulle vi ha råd? Jag hade inte studerat klart än, hade ett och ett halvt år kvar. Han hade inget jobb. Vad skulle min familj säga? Att jag blev en så ung mamma. Jag var bara sjutton...
Mikael sa att han inte ville annat än behålla det, han ville behålla barnet och mig av hela sitt hjärta och vi skulle klara allting tillsammans. Han, jag och nu även vårat barn.

Hade jag varit några månader äldre, några månader klokare, några månader längre fram på livets snariga svåra väg så hade jag aldrig lyssnat på honom eller trott på hans ord. Varje dag är en enda lång, smärtsam påminnelse om det så stora beslutet jag tog i god tro om att han ville stå kvar vid våran sida, att om vi skulle skiljas åt så skulle det vara som vänner. Istället valde han bort oss, han valde bort det han ansåg var skräp och skräpet var vårat barn. Mitt barn. Mitt barn som växer i min mage som inte har någonting med honom att göra längre.

Mitt barn.