- Du kanske är gravid? Sa Mikael till mig när jag klagade över att det var så jobbigt att äta frukost. Men det var juli, rötmånad och det kan väl inte bara vara jag som är känslig för rötmånadens varma morgnar och oset av bakterier som slog en i ansiktet varje morgon? Nej jag trodde inte att jag var gravid, ändå lät jag honom gå och köpa ett graviditetstest. Jag kunde knappt hålla mig inför nästa morgon, jag ville kolla med en gång! Var det en längtan eller ett fasande över vad som komma skulle? På morgonen vaknade jag såklart jättelycklig över att jag var kissnödig och inom bara några sekunder visade graviditetstestet ett plus. Första tanken som slog mig var att det inte skulle gå så fort, att det var något fel med den. Samtidigt var det någonting inom mig som sa att det var så det var. Jag hade ett litet embryo som låg och växte i min mage. Mitt och Mikaels barn. Ett barn! Både glädjen och tvivlet slog mig i ansiktet på en och samma gång. Skulle jag vara en bra mamma? Skulle han vara en bra pappa? Skulle vi ha råd? Jag hade inte studerat klart än, hade ett och ett halvt år kvar. Han hade inget jobb. Vad skulle min familj säga? Att jag blev en så ung mamma. Jag var bara sjutton...
Mikael sa att han inte ville annat än behålla det, han ville behålla barnet och mig av hela sitt hjärta och vi skulle klara allting tillsammans. Han, jag och nu även vårat barn.

Hade jag varit några månader äldre, några månader klokare, några månader längre fram på livets snariga svåra väg så hade jag aldrig lyssnat på honom eller trott på hans ord. Varje dag är en enda lång, smärtsam påminnelse om det så stora beslutet jag tog i god tro om att han ville stå kvar vid våran sida, att om vi skulle skiljas åt så skulle det vara som vänner. Istället valde han bort oss, han valde bort det han ansåg var skräp och skräpet var vårat barn. Mitt barn. Mitt barn som växer i min mage som inte har någonting med honom att göra längre.

Mitt barn.