Det har gått ett halvår sedan jag hade kraften och orken att skriva av mig här. Känslan av misslyckande finns där och jag vill få det ur mig, men det har aldrig blivit av. Idag har jag tak över huvudet, en son på fem månader och min lilla hundvalp som mest gör mig sur men som ändå sprider glädje. Att förlåta Mikael skulle aldrig falla mig in. Jag har gett honom chans på chans att ta igen det han missat utan att han gett något större gensvar. Han har träffat sin son tre gånger. En gång när det var dags att skriva på faderskapsutredningen, då han insåg att han faktiskt var pappa till barnet och att jag inte var den efterblivna jävla horan som knullat med andra. Han dök upp med blodiga knogar på socialkontoret den gången... Andra gången han träffade sin son var han ensam med mitt barn och barnets farmor. De berättade för mig vad de skulle göra och vart de skulle någonstans men i efterhand så fick jag höra att det de sagt till mig inte stämde. De sa att planerna blev ändrade efter att de hämtat honom, men den lilla tillit jag kände är nu helt bortflugen. Mikael var här en gång efter det, men jag förklarade klart och tydligt för honom hur jag kände inför det och sedan dess har varken Mikael eller mitt barns farmor hört av sig. Måhända lika bra? De säger att Mikael behöver tid på sig att vänja sig vid situationen, men ingen har tänkt på att jag också behöver det. Eller? Jag sa det till både Mikael och Mikaels mamma och som jag sa, ingen har hört av sig sedan dess.
Mycket händer här under detta tak. Min granne som fött upp hundvalpen som nu bor här, började ta kontakt någongång i mitten av sommaren. Vi började sedan umgås en hel del, hördes av varje dag. Hans flickvän och han bråkade mycket över detta och gjorde slut flera gånger eftersom hon trodde det var något på gång mellan oss. Varje gång bedyrade jag min oskuld och sa att ingenting alls var på gång mellan oss. Ack så fel jag hade. För en kväll gjorde de slut, hon åkte iväg över helgen för att få andas och han kom hit. Jag var barnledig, så vi tog några öl och det hela slutade att vi hamnade i sängen. Flera gånger, den helgen. Av något skäl började vi prata om att starta ett liv tillsammans, att han skulle bli plastpappa till min son, att vi skulle flytta ihop. Det skulle vara vi två. Jag trodde på vartenda ord, uppenbarligen har jag inte lärt mig något. När helgen var slut kom hon tillbaka, dagen efter berättade han för henne, hon blev rosenrasande och hotade mig till livet. Nu har det gått snart två veckor sedan detta hände. Har inte talat med någon utav dem. Känner ingenting inför honom heller, men en skuld för att jag som vanligt varit naiv gnager i magen. Samtidigt som jag är känslokall över det som hänt, det är trots allt inte första gången, så känner jag något slags hopp över att det han sa till mig stämmer. Att vi ska ligga jävligt lågt två-tre veckor innan vi börjar bygga upp vårat igen. Han är beroende av henne på bland annat ekonomiskt plan och jag accepterar det. Jag borde lärt mig nu. Men jag kan inte låta bli att vara naiv. Istället för att bli kuvad så vill jag skratta folk rätt upp i deras ansikten och säga att det fanns ett skäl till att han gick till mig. För jag är bra. Men jag måste tänka på hur jag beter mig, för grabbens skull.
Tänka på hur jag beter mig ja. Jag har lite svårt för det. Mitt självförtroende ligger i botten och jag hatar det. Jag är inte tillräckligt bra, kan bli så mycket bättre. Mina mått ligger på lår; 53 mage; 86 och arm; 27. Det är inte bra. Det är alldeles för mycket. Har en känsla av att allt inte står rätt till i magen, att något börjat växa igen. Kanske är jag bara paranoid, kanske är det så? Magen känns så svullen. Ska låta det gå två veckor till. Jag skulle bara vara gravid i vecka två om det var så. Med Honom. Som jag precis skrev om. Förhoppningsvis. Han har ju inte riktigt varit den enda. Dessvärre har det varit några fler. En på J, innan min granne. Efter min granne en på A, en gammal vän som jag velat ha omkull väldigt länge. Förhoppningarna man byggt upp under dessa år krossades dock. Sen en på O som jag också velat ha väldigt länge. Dessa förhoppningar var ingenting mot hur han faktiskt var! Jag längtar tills han kommer tillbaka hit.
Man borde växa upp, man borde bli en förälder och man borde bli mogen och ansvarsfull. Men nej, det har jag inte lyckats med. Ingen har ifrågasatt mitt beteende, utom jag själv. Fastän jag gnäller över att ingen förstår hur jag mår och att ingen förstår min situation så gör kanske folk det och förstår mig när jag kräver uppmärksamhet. När jag behöver veta att jag existerar. Att ha sex är det enda sätter jag känner till då man vet att man lever. Det är enda sättet jag känner till där man får uppmärksamhet och belöning. Jag kommer ihåg tiden då belöningen bestod utav pengar eller droger. Kokain var det oftast. Det förstörde mitt liv. Hade jag aldrig börjat med koxet hade jag aldrig förstört förhållandet innan Mikael. Då hade jag levt ett helt annat liv idag. Ett lyckligt liv med en kvinnomisshandlare. Men kanske hade jag varit mer lycklig med honom än vad jag någonsin var med Mikael. Hur är det att vara kär? Kär på riktigt, i en person, en mänsklig varelse? Inte i dess ord eller dess utseende utan i en person med både positiva och negativa egenskaper och sidor. Efter en kopp vaniljté är nu läget stabilt igen, jag har skrivit av mig återigen mycket ärligt och jag har missat tusentals saker, ord, känslor. Men för tillfället är huvudet och hjärtat tömt. Imorgon är en ny dag och jag skall samla krafter igen.