Det är en nedåtgående spiral, en virvel som suger ner mig fort fort fort och jag kan inte hålla näsan ovanför vattenytan längre. Jag är ensam i denna stora fantasivärld eller skrämselvärld eller plastvärld. När även min mor blivit kysst av alkoholen så kämpar jag vidare, men det är knappt. När Oscar skrev till en annan tjej antod jag att han tyckte hon var vacker. Hon var inte singel och det tyckte han var synd. Men Oscar är inte en varelse jag släppt in i min bubbla, han vet ingenting om mitt liv, min sjukdom, min syn. Han vet ingenting om hur jag känner eller hur jag beter mig med ångestvindarna vinande runt mig. De gånger vi träffats har jag använt masken, eller varit berusad. Berusningen ger mig en automatisk mask, konstigt nog har det varit sällan som jag gett vika för ångestvindarna när jag varit berusad. Bara i Hultsfred, då kunde jag ge efter för dem, eller när tjacket sakta försvann ur kroppen. Men nu är det annorlunda. Jag har inte rört ett rakblad på ett och ett halvt år, sen mars förra året. Jag har velat öppna upp ett litet hål i armen för att lätta på känslorna som håller mig i ett stenhårt stryptag, men inte gjort det. Oscar vet ingenting om det.
Vi har sex, vanligt, jävla, kravlöst sex. Jag vill mer men det vill inte han. Jag gick under för mina känslor, för jag vill ha honom. Om jag har sex med honom, får jag honom lite mer än ingenting alls även om jag inte får honom mer. Men jag visste samtidigt att ju mer jag träffar honom, ju mer kommer jag få känslor för honom men i min drömvärld skulle han få känslor för mig med. Uppenbarligen fick han inte det, och idag vet jag inte vart jag ska ta vägen. Han vill inte ha mig, han vill ha andra. Han har velat ha en omogen, ansvarslös, fet, ohygienisk surpuppa som har känslor för en annan kille, men mig vill han inte ha. Jag måste vara så dålig, jag måste vara hemsk. Hemsk, hemsk, hemsk. Hemskt dålig. Fruktansvärt ful, omogen, ansvarslös, fet, äcklig. Och jag står inte ut med tanken av att jag är det. Jag står inte ut med att veta att jag inte är det minsta speciell, inte minsta lilla. Jag är inte fin, inte söt, inte smal, inte snygg, inte snäll, inte minsta lilla underbar eller fantastisk. Det tär mig, river sönder mitt inre, krossar den lilla självkänslan jag byggt upp. Den lilla stolthet jag för en väldigt liten stund hade och njöt utav. Det som en gång betydde något för mig har återigen övergivit mig och jag borde ha förstått det enda ifrån början. Istället byggde man upp något slags naivt hopp om att nu var allting svart över och nu fanns det bara vitt kvar. När man gått igenom allting som är svartare än svart kan det väl bara bli vitt? Men så är det inte, det borde jag ha förstått för länge sen. Det svarta finns alltid där och det kommer alltid fortsätta. Ibland har jag fått höra att det mesta jag möter är vitt, men min sjukdom gör det svart. Jag ska se i gråskalor också säger de, men det finns inga gråskalor. Det finns ingenting mittemellan bra och dåligt. Det finns inget ganska bra, eller lite mindre bra eller nästan helt bra. Det finns bara bra och dåligt, men den bra kakan har jag aldrig riktigt ätit utav. Några gånger har jag fått smaka en liten bit eller ibland fått ta någon smula som blivit över. Resten har varit dåligt. Svart. För det är så min sjukdomsvärld gör det, och det är bara jag som kan förstå mig på min sjukdomsvärld. Jag hade gärna släppt in någon i bubblan men det är ingen som riktigt står ut med att se det jag ser, att känna det jag känner. Att veta det jag vet och vara van vid samma saker som jag är. Jag är min egen zebra i min egen sjukdomsvärld som bara består utav svart och mörker. Jag kommer nog aldrig möta någon som vill ta del av min sjukdomsvärld och sedan orka bära den på sina axlar och trösta mig varje gång det behövs, som orkar plåstra de nya zebraränder som föds på min kropp som inte är det minsta vacker, eller smal, eller fin, eller sexig. Jag är en zebra som är dömd att vara ensam och jag borde lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte. Så det ska jag lova mig själv medan jag ska föda nya zebraränder på mina ben när inga ser, att en dag ska jag lära mig att jag är dömd att vara ensam och aldrig mer lita på någon.