Det är en nedåtgående spiral, en virvel som suger ner mig fort fort fort och jag kan inte hålla näsan ovanför vattenytan längre. Jag är ensam i denna stora fantasivärld eller skrämselvärld eller plastvärld. När även min mor blivit kysst av alkoholen så kämpar jag vidare, men det är knappt. När Oscar skrev till en annan tjej antod jag att han tyckte hon var vacker. Hon var inte singel och det tyckte han var synd. Men Oscar är inte en varelse jag släppt in i min bubbla, han vet ingenting om mitt liv, min sjukdom, min syn. Han vet ingenting om hur jag känner eller hur jag beter mig med ångestvindarna vinande runt mig. De gånger vi träffats har jag använt masken, eller varit berusad. Berusningen ger mig en automatisk mask, konstigt nog har det varit sällan som jag gett vika för ångestvindarna när jag varit berusad. Bara i Hultsfred, då kunde jag ge efter för dem, eller när tjacket sakta försvann ur kroppen. Men nu är det annorlunda. Jag har inte rört ett rakblad på ett och ett halvt år, sen mars förra året. Jag har velat öppna upp ett litet hål i armen för att lätta på känslorna som håller mig i ett stenhårt stryptag, men inte gjort det. Oscar vet ingenting om det.
Vi har sex, vanligt, jävla, kravlöst sex. Jag vill mer men det vill inte han. Jag gick under för mina känslor, för jag vill ha honom. Om jag har sex med honom, får jag honom lite mer än ingenting alls även om jag inte får honom mer. Men jag visste samtidigt att ju mer jag träffar honom, ju mer kommer jag få känslor för honom men i min drömvärld skulle han få känslor för mig med. Uppenbarligen fick han inte det, och idag vet jag inte vart jag ska ta vägen. Han vill inte ha mig, han vill ha andra. Han har velat ha en omogen, ansvarslös, fet, ohygienisk surpuppa som har känslor för en annan kille, men mig vill han inte ha. Jag måste vara så dålig, jag måste vara hemsk. Hemsk, hemsk, hemsk. Hemskt dålig. Fruktansvärt ful, omogen, ansvarslös, fet, äcklig. Och jag står inte ut med tanken av att jag är det. Jag står inte ut med att veta att jag inte är det minsta speciell, inte minsta lilla. Jag är inte fin, inte söt, inte smal, inte snygg, inte snäll, inte minsta lilla underbar eller fantastisk. Det tär mig, river sönder mitt inre, krossar den lilla självkänslan jag byggt upp. Den lilla stolthet jag för en väldigt liten stund hade och njöt utav. Det som en gång betydde något för mig har återigen övergivit mig och jag borde ha förstått det enda ifrån början. Istället byggde man upp något slags naivt hopp om att nu var allting svart över och nu fanns det bara vitt kvar. När man gått igenom allting som är svartare än svart kan det väl bara bli vitt? Men så är det inte, det borde jag ha förstått för länge sen. Det svarta finns alltid där och det kommer alltid fortsätta. Ibland har jag fått höra att det mesta jag möter är vitt, men min sjukdom gör det svart. Jag ska se i gråskalor också säger de, men det finns inga gråskalor. Det finns ingenting mittemellan bra och dåligt. Det finns inget ganska bra, eller lite mindre bra eller nästan helt bra. Det finns bara bra och dåligt, men den bra kakan har jag aldrig riktigt ätit utav. Några gånger har jag fått smaka en liten bit eller ibland fått ta någon smula som blivit över. Resten har varit dåligt. Svart. För det är så min sjukdomsvärld gör det, och det är bara jag som kan förstå mig på min sjukdomsvärld. Jag hade gärna släppt in någon i bubblan men det är ingen som riktigt står ut med att se det jag ser, att känna det jag känner. Att veta det jag vet och vara van vid samma saker som jag är. Jag är min egen zebra i min egen sjukdomsvärld som bara består utav svart och mörker. Jag kommer nog aldrig möta någon som vill ta del av min sjukdomsvärld och sedan orka bära den på sina axlar och trösta mig varje gång det behövs, som orkar plåstra de nya zebraränder som föds på min kropp som inte är det minsta vacker, eller smal, eller fin, eller sexig. Jag är en zebra som är dömd att vara ensam och jag borde lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte. Så det ska jag lova mig själv medan jag ska föda nya zebraränder på mina ben när inga ser, att en dag ska jag lära mig att jag är dömd att vara ensam och aldrig mer lita på någon.

För bara en liten stund sen ville jag skriva ett brev till dig om hur du fick mig känna. Hur du fick mig att må, hur mycket jag uppskattade din närvaro, och din närhet. Men den känslan försvann, den känslan av värme och glädje förvandlades plötsligt till förtvivlan, en sorg och en ilska över att du inte låter mig betyda något för dig, att du behandlar mig som du gör och du lyckas dölja det så bra. Jag trodde jag var någon, en mänsklig varelse utav kött, blod och känslor som du tog tillvara på men jag hade så fel och jag hyser självömkan mot mig själv som lät det hända. Igen. Och igen.

Jag skulle vilja vara en människa, en fin människa, en vacker person som folk såg som en porslinsängel, som de tog varsamt hand om och när de blev arga skulle de krossa vad som helst mot väggen, men inte den här porslinsängeln för den skulle betyda alldeles för mycket för att bara krossas i tusentals små vita, rosa och gula bitar. Jag blundar inte för det realistiska, jag vet att jag inte är någon porslinsängel men skulle det finnas en väg dit skulle jag vilja att du pekade på vägen och gav mig chansen att följa den, kanske låta mig ta lite tid och sedan ta hand om en porslinsängel som är jag, och ingen annan. Kan ingen bara se mig, notera mig, verkligen inse att jag är någon? Att jag bara råkar vara vilsen nu utan någon vid min sida. Jag är inte alltid förvirrad, jag är klar också. Jag har något bra bakom allt mörkt, något som är bättre än alla andras eftersom jag även har det mörka.  Det mörka kan vara bra, mina ränder kan vara bra. Mina ränder och mina isande ångestvindar är hjälpsamma, jag kan hjälpa. Jag är öm och bra, även om jag är förvirrad. Jag är förvirrad utan någon vid min sida. Varför står du inte vid min sida? Varför skulle du behandla mig så illa fastän jag var en mänsklig varelse utav kött, blod och känslor? Kunde du inte låtit mig vara din porslinsängel?

Det var inte länge sedan jag ställde frågan hur kärlek kändes. Jag har kommit på det igen. Kärlek gör ont. Kärlek gör en illamående. Kärlek ger en bara sorg och huvudvärk. Jag saknar dig, jag vill ha dig här hela tiden, men du påpekar fint att det inte är något seriöst mellan oss. Jag accepterar det men kan inte förstå hur dålig jag kan vara. Vi båda känner ditt ex som är falsk, omogen och manipulativ. Jag önskar att du kunde se att jag inte var sån, se att jag skulle skänka dig hela världen ifall du bad mig om det. Men det ser du inte, och jag lider utav det.

Det sista jag tänkte på innan jag somnade, var dig. Det första jag tänkte på när jag vaknade, var dig. Jag vill aldrig fastna där igen, vill inte omslutas av den smärtan som blir när man inte kan släppa någon. Det räckte med Mikael, all den smärta han gav mig genom att alltid hemsöka mina tankar. Tröttnade på det imorse, kravlade mig ur sängen med en fruktansvärt huvudvärk, rev lite fort i garderoben efter några klädesplagg och gick in på toaletten för att kissa och klä på mig. Det var då det slog mig, mina fötter. Vad mycket jag gått ner i vikt. Vad smal och senig jag blivit! Och vad tydligt mina blodådror syns på fötterna! Det skulle vara så lätt att sätta en nål i någon utav dem, skulle vara så lätt att ta en panna, så lätt att bara ge mig av… Ni vet, när det blir mer än bara tankar, när det mer blir en planering. Att jag kan lämna bort min son till en annan familj, att jag kan sälja hunden, att jag kan säga upp lägenheten och ge mig ut på nya spännande upplevelser. Det är ju inte så svårt där ute i vida världen, att få pengar eller droger. Så länge man har sin kropp att utnyttja. Jag kan bo hos vänner, har dem utspridda i hela landet och jag behöver inte känna de känslorna som kittlar inom mig nu när jag är så nykter och ren jag bara kan bli. Jag vill ha tjack igen, röka något gram, förflytta mig dit fötterna bär mig. Saknar att springa mellan höghusens källare och gömma oss undan poliserna, hoppa över staketen, springa längs tågspåren och fnissandes utav ruset och kicken slänga behållarna i vattnet ifall polisen haffar oss. Det var min drömvärld och jag njöt av den varje dag så länge jag inte behövde se människor jag älskade i ögonen. Det var då det gjorde ont, som att försöka ta sig på tåget hem och möta Nickes sorgsna blick. Först log jag, väntade på att han skulle hälsa men förstod snart utav hans ansiktsuttryck att han inte skulle hälsa. Så jag gick på tåget, och skakade av mig känslan av att ha sårat någon. Jag var så underbart hög och hjärtat pumpade i 280.

Jag vill tillbaka. Undvika alla bekymmer, vila mina axlar ifrån dessa tunga bördor, leva ett liv fullt av impulser.