Det var inte länge sen jag frågade hur det kändes

Det var inte länge sedan jag ställde frågan hur kärlek kändes. Jag har kommit på det igen. Kärlek gör ont. Kärlek gör en illamående. Kärlek ger en bara sorg och huvudvärk. Jag saknar dig, jag vill ha dig här hela tiden, men du påpekar fint att det inte är något seriöst mellan oss. Jag accepterar det men kan inte förstå hur dålig jag kan vara. Vi båda känner ditt ex som är falsk, omogen och manipulativ. Jag önskar att du kunde se att jag inte var sån, se att jag skulle skänka dig hela världen ifall du bad mig om det. Men det ser du inte, och jag lider utav det.

Det sista jag tänkte på innan jag somnade, var dig. Det första jag tänkte på när jag vaknade, var dig. Jag vill aldrig fastna där igen, vill inte omslutas av den smärtan som blir när man inte kan släppa någon. Det räckte med Mikael, all den smärta han gav mig genom att alltid hemsöka mina tankar. Tröttnade på det imorse, kravlade mig ur sängen med en fruktansvärt huvudvärk, rev lite fort i garderoben efter några klädesplagg och gick in på toaletten för att kissa och klä på mig. Det var då det slog mig, mina fötter. Vad mycket jag gått ner i vikt. Vad smal och senig jag blivit! Och vad tydligt mina blodådror syns på fötterna! Det skulle vara så lätt att sätta en nål i någon utav dem, skulle vara så lätt att ta en panna, så lätt att bara ge mig av… Ni vet, när det blir mer än bara tankar, när det mer blir en planering. Att jag kan lämna bort min son till en annan familj, att jag kan sälja hunden, att jag kan säga upp lägenheten och ge mig ut på nya spännande upplevelser. Det är ju inte så svårt där ute i vida världen, att få pengar eller droger. Så länge man har sin kropp att utnyttja. Jag kan bo hos vänner, har dem utspridda i hela landet och jag behöver inte känna de känslorna som kittlar inom mig nu när jag är så nykter och ren jag bara kan bli. Jag vill ha tjack igen, röka något gram, förflytta mig dit fötterna bär mig. Saknar att springa mellan höghusens källare och gömma oss undan poliserna, hoppa över staketen, springa längs tågspåren och fnissandes utav ruset och kicken slänga behållarna i vattnet ifall polisen haffar oss. Det var min drömvärld och jag njöt av den varje dag så länge jag inte behövde se människor jag älskade i ögonen. Det var då det gjorde ont, som att försöka ta sig på tåget hem och möta Nickes sorgsna blick. Först log jag, väntade på att han skulle hälsa men förstod snart utav hans ansiktsuttryck att han inte skulle hälsa. Så jag gick på tåget, och skakade av mig känslan av att ha sårat någon. Jag var så underbart hög och hjärtat pumpade i 280.

Jag vill tillbaka. Undvika alla bekymmer, vila mina axlar ifrån dessa tunga bördor, leva ett liv fullt av impulser.


RSS 2.0