För bara en liten stund sen ville jag skriva ett brev till dig om hur du fick mig känna. Hur du fick mig att må, hur mycket jag uppskattade din närvaro, och din närhet. Men den känslan försvann, den känslan av värme och glädje förvandlades plötsligt till förtvivlan, en sorg och en ilska över att du inte låter mig betyda något för dig, att du behandlar mig som du gör och du lyckas dölja det så bra. Jag trodde jag var någon, en mänsklig varelse utav kött, blod och känslor som du tog tillvara på men jag hade så fel och jag hyser självömkan mot mig själv som lät det hända. Igen. Och igen.

Jag skulle vilja vara en människa, en fin människa, en vacker person som folk såg som en porslinsängel, som de tog varsamt hand om och när de blev arga skulle de krossa vad som helst mot väggen, men inte den här porslinsängeln för den skulle betyda alldeles för mycket för att bara krossas i tusentals små vita, rosa och gula bitar. Jag blundar inte för det realistiska, jag vet att jag inte är någon porslinsängel men skulle det finnas en väg dit skulle jag vilja att du pekade på vägen och gav mig chansen att följa den, kanske låta mig ta lite tid och sedan ta hand om en porslinsängel som är jag, och ingen annan. Kan ingen bara se mig, notera mig, verkligen inse att jag är någon? Att jag bara råkar vara vilsen nu utan någon vid min sida. Jag är inte alltid förvirrad, jag är klar också. Jag har något bra bakom allt mörkt, något som är bättre än alla andras eftersom jag även har det mörka.  Det mörka kan vara bra, mina ränder kan vara bra. Mina ränder och mina isande ångestvindar är hjälpsamma, jag kan hjälpa. Jag är öm och bra, även om jag är förvirrad. Jag är förvirrad utan någon vid min sida. Varför står du inte vid min sida? Varför skulle du behandla mig så illa fastän jag var en mänsklig varelse utav kött, blod och känslor? Kunde du inte låtit mig vara din porslinsängel?