En gång i timmen står jag eller Jonas vid spisen och värmer på en dl majsvälling åt gången. Imorgon får vi avlastning, då kommer svärmor och svärfar hit och tar honom. Förövrigt har han precis lurat i mig 600 kalorier. Styggt! Dagen kommer inte fyllas utav annat än blöjbyten och vällingvispning. Karln ska få roa sig med att dra med Joel till gymmet. Så taskigt. Han är dum. Jag gillar inte honom. Varsågod för maten.

Du är blåst hjärtat. Jag älskar dig. ♥ Jag är så glad för att du är hemma igen!

Idag är en sån dag då någon egentligen borde ha ringt psykakuten och lämnat av mig innanför A5s dörrar för länge, länge sedan. En sådan dag som man avslutar med att kippa efter luft och envist gnugga tröjärmarna i ögonen för att inte visa att man gråter. När man skyller på att man är jättetrött, inte att man håller på att börja grina av den förödande känslan av att vara ensammast i världen, trots att man inte är det. För bland tusen människor kan man känna sig fruktansvärt ensam. Samtidigt som de runt en bryr sig, som människorna ler åt en, pratar med en, ger ett trots allt ganska kärleksfullt slag på armen, så skriker man inom sig ''varför ser ni inte? Varför bryr ni er inte? Varför frågar ni inte hur jag mår?'' När man stängt porten bakom sig och i ren förtvivlan undrar varför de inte plötsligt knackar på och säger att de inte vill lämna en ensam. Eller åtminstone skickar ett meddelande på telefonen och undrar. Men realistiskt sett vet man att de har sina egna liv, sina egna problem att ta itu med. Även de har en morgondag som kommer fyllas med måsten och viktiga ting. De har sig själva att tänka på. Samtidigt som man vill vara ensam, lite undangömd sådär, man vill gråta högljutt för sig själv, ta en varm dusch för att dölja de tårar som droppar och sedan återhämta sig med en kopp blue fruit-té så vill man också att de tar en i deras famnar, vaggar en till sömns och torkar de förbannade, envisa, salta tårarna. Trots att de sträckt ut deras händer har jag inte tagit dem, vilket naturligtvis är ett stolpskott. Eller kanske inte? Ensam sägs ju vara stark. Känslorna går isär och tankarna likaså och i huvudet är det bara gröt och osämja. Jag önskar att jag visste vart jag ville komma med allt, men det vet jag inte. Jag behöver bara någon att byta alla frågor med. Få ett och annat svar, kanske några kloka ord som jag i framtiden skriver här när de plötsligt kommer upp i tankekretsarna igen. Att något satt ett spår av lycka i min själ, inte bara olycka och förtvivlan. Jag önskar att jag kunde vara gladare och kunde njuta mer av härligheterna runt mig men jag kan inte njuta. Den känslan har inte funnits där på väldigt, väldigt länge. Jag vet ju så väl att vilken dag som helst nu kommer allt det här tas ifrån mig och aldrig mer komma tillbaka. Snart står jag där ensam igen och utan någon att vända mig till. Utan någon som accepterar både mina med- och motgångar, mina stunder jag är uppåt och de stunder när jag är på botten. Jag känner mig såklart ensammast när jag inte har någon som hela tiden kan berätta att jag är något. Varesig det berättas att jag är bra eller dåligt. Man behöver bara någon som säger, och visar, att du finns. Att du fortfarande lever. Att du fortfarande kämpar för något, varesig det är att leva, eller att dö.

En jobbig dag. En sån där dag då man bara gråter av utmattning. Jag fick tröstshoppa lite på Ikea, det blev nya blommor och sådär. Det gick bara på en tredjedel av vad det brukar gå på, alltså var jag ganska duktig idag. Sen var det hem och fortsätta med hushållssysslor. Som jag alltid gör. Dag in och dag ut. Jonas lägger sig i sängen och sover och Casper gnäller.
Bryt mönstret snälla. Bara för en liten, liten stund?
Nu är iallafall Jonas iväg och inhandlar protein-i-urin-stickor och lämnar papper. Tills han kommer hem ska jag gråta lite.

Känns plågsamt att inte kunna göra något för att Jonas ska få må bättre. Men under dagen har vi varit duktiga och varit en sväng i Sala på Reptilmässan med Rickard. Arvingarna var där och de åt på Salas stekhus. Det ni! Självklart ville jag ta en matpaus även jag men det ville inte Rickard och Jonas... Hade jag fått äta på Salas stekhus hade jag säkerligen varit mycket gladare de resterande timmarna i Sala, istället var jag en riktig bitterfitta och förstörde deras dag. Rätt åt dem faktiskt. Nu är Jonas sängliggandes och Casper tar sin femte tupplur idag. Lugnt och skönt. Hos gerbilerna är det nystädat. Hos ödlorna är det nymöblerat. Jag har lagt nya intresseanmälningar på några lägenheter. Ostbollarna är nästan uppätna och jag vill ha fler.